Jörnflyktingar och struthattar i Storvik

Året är 1988. Ett klassrum i Jörn flyktingförläggning. Vi är ett tiotal krigsflyktingar i alla möjliga åldrar bakom skolbänkar, i rummet en spänd förväntan och stilla sorl. Sprejade luggar och trimmade mustascher, snowjoggers och mussepiggtröjor. Vad ska vi lära oss? Hur man köper bussbiljetter och gör uttag på banken? De grundläggande principerna i den svenska yttrandefrihetsgrundlagen? Partikelverb och de svåra svenska vokalerna? Vad är denna ovärderliga skatt av kunskap som måste delgivas oss, vi krigsskadade och nyanlända, törstande och famlande? Jodu – näver. Idag ska vi fläta näver. Två pensionerade slöjdentusiaster rotar bland högar av flak på katedern, demonstrerar ivrigt för oss. Vi kämpar på bra – näverremsor fladdrar ivrigt, klädnypor fjongar iväg, någon synar sin sneda sockerskål. Lite förstod vi där och då. Men med oss i vår minnesbank fick vi, vi nyplanterade i Västerbottnisk jord, en liten pusselbit till nationens historia och sagan om Norrland.

Näver. Detta slöjdmaterial av närmast mytologiska proportioner. Vem av oss har inte stött på en kont på loppis eller en tampad burk, känt lite, luktat lite. Vad för innehåll hivades upp på ryggen i konten? Vi fantiserar. Vilket gott tunnbröd fick bo i korgen? Vi saliverar.

Utöver de sporadiskt arrangerade kurserna inom hemslöjden finns också mycket matnyttigt i bokform. Är du sugen på att gräva i bibliotekens arkiv ligger där otaliga små häften från muséer, tryckta i samband med slöjdutställningar. För just en sådan slöjdutställning har Region Gävleborg producerat en underbar liten film på 20 minuter, där man får skåda nävermästaren Karin Lundholm skörda näver i en skog. Sök på “Nävertäkt” och bänka dig.


Och böcker – ja det finns böcker. Klassiska sådana är Eva Nilssons Av näver och rot” eller Henrik Johansson och Ola Palms bok “En studiebok i näverslöjd”. Textilkonstnären Emma Dahlqvist, verksam utanför Östersund, gav förrförra året ut “Näver – fläta, tampa, vika”. Boken redovisar en kort historia om björken och hantverket, men koncentrerar sig främst på tydliga instruktioner – korgar, fodral till surfplattor, origamivikta lampskärmar och halsband. En genomtänkt uppdatering av näverhantverkets formspråk. 

Men näver är också en historia om folkkonst och självhushåll. En fin liten episod finns i Sune Bergmans halvbiografi “Med näver och glödstift” utgiven 1970. Som ett av sex barn föddes Bergman 1890 in i en spektakulärt förmögen släkt grosshandlare, patroner och präster i Kalixområdet. Fadern dog i förtid och en bankkonkurs svalde en stor tugga av förmögenheten. Bergman genomled skoltiden i Stockholm och gav sig av till Norrbotten för att först bli en misslyckad bonde och sedan drömma om ett liv som konstnär. I boken berättar Bergman hur han i jakt på sin konstnärliga inriktning kom att bli näverbesatt. Det kom sig att han en dag låg i en ängestuga och funderade på framtiden. Det knackade, en karl klev in och bad om att få koka kaffe i fred för myggen. Han slog sig ned och ur sin näverkont packade han upp näveraskar med kaffe och socker. Han drog upp några näverbitar, tände på och halstrade saltströmmingar över näverelden. Efter maten stoppade han in en buss snus ur sin näversnusdosa. Sedan deklarerade han för Bergman att han aldrig behövt köpa lerkrukor för att krukväxter trivs så bra i hans näverkrukor. Hustruns Kristi Blodsdroppe har minsann stått prunkande i en näverkruka i över 15 år! Föga förvånande får Bergman en religiös näveruppenbarelse. Resten av konstnärslivet tillbringar han med att rasbiologiskt avbilda samer med glödpenna på näver.

Just nåt religiöst, kanske snarare vördnadsfullt, finns i en fantastisk serie slöjdfilmer på Youtube. Under sin gästrikska släktgårds namn “Olors” lägger 30-åriga Kristin Sundberg från Storvik ut filmer på slöjdföremål hon tillverkar. Föremålen är kopior eller inspirerade av museisamlingar och hennes djupt personliga relation med allmogen och familjens gård. Hon berättar för mig att hennes filmer ska ses som hyllningar till forna generationers omätliga arbetsbörda och kunskap. Det är en underbar serie. Kristin traskar runt gården, sitter i en liten snickarbod med gårdskatten och snickrar ihop replikor av 200 år gamla kattskålar, citruspressar och skyddsglasögon av näver. Ett ovärderligt stråk av humor genomsyrar filmerna, särskilt när hon syr ihop en näverstruthatt komplett med en nävercape. Komiskt, lärorikt och underfundigt – Youtuba “Olors” för slöjdinspo.