En Singer, en Elna och en ensam soldat

Symaskinen. Denna härd i hemmet och drömfångare för textila ambitioner. Detta smattrande vapen mot skrevhål och dyra köpefodral för soffkuddar. Två älskvärda bautastenar har jag i mitt liv. Den ena är en Singer Lady Star från 80-talet, nedärvd från och patinerad av min moder. Den andra är en Elna Star Series Supermatic från 60-tal, inropad för 50 kr på auktion för 7 år sedan. 

Min Singer är en livskamrat delvis pga blodsband men också en tioårig jakt efter rätt trådspännarvred när den ursprungliga fallit av under en flytt. Jag kommer aldrig glömma när butiksbiträdet i symaskinsbutiken i Umeå med en triumfatorisk uppsyn plockade fram just ett sånt vred ur en liten låda vid kassan. Vilken magiker, tänkte jag då. Och Elnan ja, hon är också för evigt bunden till mig, detta genom en uppvaktning värdig en egen Höga visan i ett gammaltestamentligt verk.
Elnan är en märkvärdig stycke maskin. Föreställ dig ett orubbligt städ på typ 20 kilo, täckt med ett lackat metallskal i vitt och pastellblått. Ingen rondör, nej, snarare kantig och praktisk, ett formspråk som tillhör den rationella krigsindustrins. Det är förstås ingen tillfällighet. Elnas tillverkare schweiziska Tavaro började sin bana med att tillverka tändrör för nazisternas luftvärnskanoner under andra världskriget. Som symaskin kunde Elnan inte bli annat än ett städ, en stod, perpetuum mobile.

Jag och denna dam hade en tuff början. Jag polerade och dammsög och oljade in henne som en ptolomeisk drottning. Ändå valde hon att först bara sy baklänges och sedan bara framlänges. Efter en redovisning av min kamp på sociala medier fick jag ett tips om ett släkte i Skellefteå som en gång i tiden ägt en Elna servicebutik. Ett telefonsamtal och två timmars bilande senare vinschade jag upp maskinen framför en Mikael. Han skulle ta en titt men kunde inte lova något. Jag hade blivit förvarnad att “ta en titt” på skelleftemål är motsvarigheten till en sörlännings “det där är jag en expert på”. Och visst, han fixade den. En tur och retur norröver, en utrotningshotad helares handpåläggning och en bunt hundringar senare stod madame Krig på mitt köksbord.

“Vapensmedjan i hemmets tjänst – så löd en reklamslogan för Husqvarna symaskiner på 1940-talet.” Detta berättar kvinnoforskaren och den feministiska förgrundsfiguren Louise Waldén, numera 80 år gammal, i sin artikel “Mötet på marknaden – mellan Husqvarnas symaskiner och hemmets sömmerskor”. Som kroniskt missförstådd 16-åring vandrade jag runt med en av Waldéns låttexter i min kalender, från hennes aktiva tid inom feministiska Grupp 8 och albumet “Sånger om kvinnor”.

Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?

Sånger om kvinnor, 1971

Har man svårt att få tag på Waldéns läsvärda disputationsverk “Genom symaskinens nålsöga” från 1990, så finns några fina artiklar online. I “Mötet på marknaden” berättar Waldén hur den amerikanska symaskinstillverkaren Singer på 1850-talet upptäckte marknaden av kvinnor i hemmet och börjar anlita agenter att ambulera runt med avbetalningsplaner och övertalningsförmågor. 20 år senare hoppade svenska Husqvarna på konceptet. Precis som schweiziska Tavaro hade Husqvarna sin grund i vapenindustrin, först som gevärsfaktori på 1600-talet och sedan som leverantör av pistoler och k-pistar till svensk försvarsmakt under andra världskriget. Men symaskinsförsäljning var kontinuerligt lönsam, och bundna till sig hade företaget en stab lågavlönade provisionsjagande symaskinsagenter. Ett väldigt speciellt släkte, berättar Waldén. Charmanta, men inget hot mot de äkta männen, äventyrliga men pålitliga. Ett resandefolk med regelbunden klientel, avbetalningar som inkasserades och reparationer som gjordes vid de frekventa besöken. På Husqvarna var den allmänna uppfattningen att agenterna antingen slutade efter två månader eller stannade i yrket livet ut.

I en annan läsvärd artikel i andra numret 2007 av tidskriften bis utgiven av föreningen BiS – bibliotek i Sverige intervjuas Waldén och berättar:

“Jag läste en historia om en kvinna i Norrland. Hon tvingades för många år sedan lämna sitt hem med barn och en symaskin. Alla avrådde henne från att ta med den tunga symaskinen över den tunna isen men kvinnan menade att utan symaskinen hade de ändå ingen försörjning, då kunde de lika gärna drunkna!”
Man ser henne framför sig, den sammanbitna kvinna som vaggade över knakande is, gråtande ungar i ena handen och en tung maskin i den andra. Vapenfabrikerna som utan att förstå det tillverkade ett stycke kvinnohistoria och stridsvapnet för kanske den ensammaste soldaten.